I våras bestämde vi oss för att tillbringa sista veckan i juni i Albanien. Vi valde att åka charter och hamnade på Hotel Royal G i Durrës, Eftersom många, liksom vi, har visat sig vara nyfikna på Albanien kommer här en liten reseberättelse. Den bygger på mina intryck och gör inga anspråk på att vara fullständig. Jag överlåter till den faktasökande läsaren att leta på nätet.
Vi valde som sagt att bo i Durrës Riviera på ett nybyggt hotell som öppnade i maj. Rent, snyggt och modernt men en del att jobba med. Ägarna är tydligen i fastighetsbranschen, men har för första gången valt att bygga och driva hotell. Det märks att arbetskraften är billig i Albanien eftersom det var minst dubbelbemanning jämfört med i Sverige på alla positioner. Lokalvårdarna svabbade till och med nerfarten till parkeringshuset.
När det gäller mat och dryck är det väldigt billigt på de allra flesta ställen. En lätt lunch med öl att dricka till kostade under hundralappen för två. En tvårättersmiddag med ett bra vin landade oftast runt 300 kr. Vi har i princip levt på fisk eller bläckfisk och goda sallader. Beställer man husets vin är det ofta albanskt. Billigt, men inte alltid så gott. Lägger man till några kronor får man ett bra italienskt vin istället. Man kan inte växla till sig albansk valuta i Sverige, men vi tog med euro som vi sedan växlade efter hand på hotellet. Tog även ut i bankomat vid något tillfälle.
Med tanke på lönerna i Albanien är det inte konstigt att priserna är låga. Vi pratade med en taxichaufför som jobbade tolv timmar om dagen, sju dagar i månaden för tio euro om dagen. Vad vi har förstått är det ingen ovanlig månadslön i Albanien. Arbetslösheten är hög och överallt ser man män som sitter och pratar över en kopp kaffe och en cigarett. Det var bara i Tirana som vi även såg kvinnor på caféerna.
Det verkar också finnas väldigt många fattiga människor här. Vi träffade på tiggare med barn och tiggande barn, strandförsäljare som sålde allt; badartiklar, glass, frukt, böcker, cigaretter, donuts, kläder, solglasögon, tyger och till och med duschdraperier. Vi såg också många som letade i soptunnor.
Priserna på resor är väldigt låga. För lokalbuss in till själva Durrës betalade vi ca två kronor per person, för sunkig minibuss från Durrës till Tirana 17 kr och för taxi från bussterminalen i Tirana till centrum 40 kr. Minibussarna som ofta är den enda ”kollektivtrafiken” används av både lokalbefolkning och turister.
Vi hann med två utflykter under veckan. En gick söderut med hyrbil (45 euro för en dag) till Berat och Vlora. Motorvägarna fungerade bra att köra på även om vägrenarna användes av åsnekärror, cyklar, fotgängare och melonförsäljare. Det fanns också på- och avfarter direkt från motorvägen in till butiker, bostäder och åkerlappar. Det värsta vi såg var två män som helt oberörda av trafiken stod och pratade med varandra över motorvägens mittbarriär. Småvägarna var i vissa fall helt bedrövliga med rena rama slukhålen.
Den andra utflykten var med buss/minibuss/taxi till Tirana där vi fokuserade på att besöka BUNK`ART 1. Bunkern byggdes på 1970-talet av kommunistregimen och diktatorn Enver Hoxha för att fungera som skydd mot en atombomb. Bunkern innehåller 106 rum i fem våningar och en del av bunkern är nu öppnad för allmänheten, dels som ett historiskt monument över kalka kriget, dels för konstinstallationer. Det var kalla kårar från det att vi gick in i bunkern tills vi kom ut igen.
Efter en vecka här tar jag två bilder med mig hem. En bild av ett land som har väldigt goda förutsättningar att utvecklas som turistland för sol och bad, men samtidigt en annan bild som visar att det inte räcker. Jag blir beklämd av att se fattigdomen och uppgivenheten. Alla dessa sysslolösa män som hänger på caféerna eller vid en vägkant. Det finns oerhört mycket att göra här i Albanien för att höja levnadsstandarden.
Kanske kan vi alla bidra i någon utsträckning genom att besöka landet.
Rosenkvistar 